Löparblogg - Success is my only option

De flesta som läser här vet säkert att det blev vinst i Tjurruset igår och är självklart väldigt nöjd med det. Ska ge min berättelse om loppet.

 

Var med blandade känslor jag ställe mig på startlinjen. Hade fått ett kvitto på tisdagens intervaller att jag var i bra form. Sen sprang jag i skogen i fredags och inser att jag är fullkomligt värdelös på skogslöpning och det var en jätte gåta hur jag har vunnit det här loppet tidigare.

Starten gick och många rusade iväg i hög fart med Per Alsterdal i spets. Låg säkert inte bättre än 10:a efter några hundra meter. Behövde dock inte göra så mycket för att hitta Pers rygg. Det var väl egentligen bara han och Anders Eriksson som jag ville ha koll på. Vi kom in på grusvägen och närmade oss en äng. Då vi fortfarande var ganska många där framme ville jag inte riskera något och gick upp i täten. Var inte lätt att springa på ängen och tempot sjönk naturligtvis. Dock blev det väldigt utdraget och när vi kom in på skjutbanan och vände om såg jag att Per var precis bakom mig och det var en minimal lucka till Niklas Wassberg och Anders. Då jag ansåg att jag var den starkaste löparen i fältet var taktiken att köra hårt men kontrollerat i början. Så när vi kom in i skogen försökte jag trycka på lite där det var lättlöpt. Kom dock snart ut på en ny äng och jag var inte bekväm att springa där, även om gräset inte var så högt nu. Hade några meter bak till Per nu och en större lucka till Niklas och Anders. Kollade dock aldrig bak utan noterade bara det som snabbast när vi gjorde 90 graders svängar på ängen. Hade fullt fokus framåt.

 

Efter ängen kom vi fram till Tors MC där det var mycket publik och ett hinder som man först hoppa över och efter en liten sväng kröp man i ett rör under samma hinder. Efter det kom vi återigen in i skogen och höll bara uppe tempot och försökte driva på lite mer utför. Vi kom ner i några blöthålor inne i skogen. Per var i rygg nu och jag började fundera på hur jag taktiskt skulle öka mina segerchanser. Bestämde mig dock för att fortsätta med planen att köra hårt men kontrollerat. Ville inte riskera att dra på mig någon syra, så sprang lite lugnare uppför och försökte få en lucka utför istället. Gav ingen nämnvärd effekt och nu kändes det som vi började närma oss järnvägsundergången och målområdet. Dock precis innan det blev det extremt blöt och man sjönk ner till knäna och någonstans här fick jag en lite lucka. Oklart om det berode på att bättre vägval av mig eller om jag var piggare. Dock kände jag mig extremt pigg och kände att jag hade full kontroll på loppet. Efter att vi hoppat upp och ner på ett lastbilsflack sprang vi nu under järnvägen. Nu var det bitvist väldig blöt och man leta hela tiden efter det torraste partiet. Någon ropa att jag leder med 50 meter. Efter ett kryphinder och några diken var vi nu framme vid målområdet. Dock var vi nu inne på kalvrusbanan och visste att vi hade 1 tuff km kvar. Jag kom till förmodligen banans blötaste parti, men visste av tidigare års erfarenheter att längst till vänster går det bäst att springa. Så sprang så nära Bernt (förmodligen götas pålitligaste funktionär) jag kunde och fortsätte ytterkurvan. Fick höra efter loppet att Per valde kortaste vägen och hade det betydligt tuffare. Så förmodligen avgjordes loppet helt här.

 

Dock hade jag bra kräm i benen och kunde trycka på bra när det blev lite lättsprunget. Nu var det inte långt kvar när vi kom in på brandstationen. Vi sprang fram och tillbaka över ett ganska brett dike. Första gången hoppa jag princip över hela och kunde lätt ta mig upp. Blev lite sämre och sämre, men hade inga större problem. Det gav dock lite syra och det var med lite trötta ben som jag sprang över en jordkulle och kom ut på fotbollsplanen. Nu var det bara att runda planen och gå i mål. Självklart var det lite hinderbockar och dylikt ivägen. Klara det bra och kunde springa uppför sista hindret. Kunde kosta på mig att kolla på den fina utsikten i några sekunder. Såg Per komma ut på fotbollsplanen, väldigt mycket publik och en kort upploppsraka. Bestämde mig att hoppa ner och springa över den senare av de tre. Per kom i mål 42 sekunder efter och Niklas 2:10 efter. Sen kom löparna med små avstånd.

 

Av de åren jag vunnit Tjurruset är detta år då jag varit piggast vid målgång. Det kändes faktiskt som jag hade full kontroll hela vägen. Sen trodde jag att Per skulle få släppa tidigare då jag tyckte jag höll bitvis helt okej fart i skogen. Glad och nöjd är jag med vinsten iaf. För se om jag springer nästa år heller inte. Beror helt på om det går att kombinera med VM. För VM i 100 km ska jag inte bli petad från 2016. Men just igår smakade en seger på hemmaplan bra det med!

 

Återkommer med lite bilder från loppet. Skriver på mobilen nu och har inte lärt mig att lägga ut bilder i bloggen med mobilen.