Löparblogg - Success is my only option

Man skulle tro att jag skulle sova hur skönt som helst efter loppet, men kan inte sova. Så passar på att blogga lite om loppet istället.

 

Starten gick och fick direkt en klar ledning. Kändes som jag tassade på väldigt lätt, men gick ändå lite onödigt snabbt och låg snarare i 3:50 fart än strax över 4 minuter fart som tänk de första milen. Kändes dock väldigt bra och tänkte att det här är väl inga problem att hålla. Var riktigt roligt att springa och passera och varva alla väldigt många gånger. Maten och drycken fungerade också bra. Så vinsten kändes klar tidigt. Alla deltagare tog hänsyn och det fungerade bra på den 193.72 meter långa banan. Men det är klart att jag väldigt sällan fick springa på innersta banan och fick springa både på bana två och tre. Värst var det när man passare stora klungor som någon annan samtidigt också varvade. Men överlag fungera det väldigt bra. Passerade matathon på 2:46, 3.56 tempo. Allt kändes fortfarande bra. 

 

Men strax efter 3 timmar och 50 km började det bli jobbigt. Det var alls inte lika roligt att springa runt alla löparna och tempot sjönk rejält. Vet inte hur mycket, men det kändes att nu skulle det bli en kamp. Sprang ikapp tvåan i loppet och istället för att susa förbi direkt la jag mig i rygg. Låg där några varv innan jag sprang förbi och ikapp igen. La mig återigen i hans rygg då. Nu hade jag inga förhoppningar om ett bra resultat längre och ville egentligen bara överleva. Ett tag i loppet strax efter 4 timmar var jag inte ens längre snabbast i loppet. Jag ledde dock med många km än, men en Västerås löpare (blev tillslut tvåa) sprang snabbare ett tag. Började även få svårare att äta och mackorna jag gjorde i ordning var inte längre aktuella. Kändes som en stor degklump i munnen som inte gick rent fysiskt att svälja. Åt banan och mandelmassa istället. Efter ganska exakt 4:20 fick jag kramp i båda baksidorna ropade att jag behövde en saltgrogg och haltade runt att varv. Fick saltgroggen och stannade och stretcha baksidorna. Nu kom tankarna att jag inte ens skulle vinna loppet och ville egentligen bara bryta. Dock släppte det och kunde springa igen. 

 

Efter ganska exakt 5 timmar släppte även dippen som varat över 2 mil och kunde springa väldigt bra nu. Började även höra att 85 km inte var orimligt men en fantastiskt bra avlutning. Tiden tickade på bra nu och kunde äntligen se ett slut på loppet. Var överlägset snabbast i loppet igen. Minutrarna på slutet var på något sätt härliga och nerräkningningen med 5 sekunder kvar var helt underbara. Föll ihop (medvetet) efter exakt 6 timmar och pusta ut. Blev omringade av några nära och kära. Bland annat min flickvän Viktoria som hjälpte med med langningen under hela loppet på ett extremt bra sätt. Utan henne hade jag aldrig klarat det.

 

Målet var som sagt 85 km, men det fattades 101 meter. Men är ändå nöjd. Kanske inte egentligen med resultatet, men med att jag orkade slutföra loppet på ett bra sätt och få med mig ett acceptabelt resultat. För egentligen var det inget bra lopp och vet att jag har kapacitet för betydligt längre längder, men det kommer mer chanser för mig att visa det för mig själv.