Om loppet: SM 100 km
Känslan var god inför loppet och var helt säker på att det skulle gå bra.
Startskottet gick och jag la mig direkt bakom Elov Olsson som jag visste skulle vara det tuffaste (enda) motståndet. Farten låg runt 4 min per km. Efter något varv på 2 km slingan gick jag upp i täten, mest för att jag gjorde det klart mycket bättre vid vätskan. Viktoria stog vid varvningen och gav mig något varje varv. Hon sprang med och langade så jag slapp sänka farten, guld värt att hon var med!
Fick omedvetet en liten lucka som varade något varv. Farten var ungefär den samma, men vid 18 km tvingades Elov att stanna och kissa. Det tog sedan ca 20 km för honom att komma ikapp då. Det kändes väldigt skönt för mig att ha en ledning då, för kroppen kändes inte superlätt. Nu kunde jag springa väldigt lugnt utan att tappa något. Magen kändes heller inte helt hundra och strax efter marathonpaseringen (4:48) fick jag hoppa av banan en meter och göra nummer 2 bakom ett träd. Tappade ca 15 sekunder och det tog något varv innan jag var ifatt. Dock gick jag förbi direkt då. Det var egentligen nu från ca 48 km som det började kännas bra. Drog medvetet ner tempot lite och kunde flyta på bra. Samtidigt fick jag en lucka bak och kunde springa med självförtroende. Km tickade på bra nu och matmässigt slutade jag med mackor och välling och övergick till Cola och nötkräm. Höll farten hyggligt bra och plötsligt varvade jag Elov efter ca 72 km. Var klar fartskillnad nu och kunde räkna ut att segern var klar nu. Kom fram till 80 km och det var bara 10 varv kvar. Hade många nära och kära där som gjorde det lättare att hålla i det, Viktoria, Mamma, Urban, båda systrarna och via telefonhälsningar pappa och mormor. Började kännas lite segt nu, men samtidigt såg jag ett slut på det. Riktigt skön känsla när jag kom till sista varvet och ännu skönare känsla när jag såg målet för sista gången och passerade mållinjen som svensk mästare på tiden 6:51:27.
Känslan var att jag inte hade min bästa dag, men samtidigt att jag inte tog ut mig helt. Finns betydligt mer att ta av. Enda besvikelsen var att min intränade segerdans blev sådär.
Några minuter efter målgång började jag dock må jättedåligt, såklart då kom dopingkontrollanterna och skulle göra ett test. Fick vila på en stol i ca 2 minuter innan jag var tvungen att följa med dom till skolan lite längre bort. Det var utan tvekan de längsta 400 metrarna i mitt liv ditt bort. Pissa i burken så dom blev nöjda. Sen börja jag må bättre ganska snabbt och det fanns hopp om livet igen.
Nu dagarna efter har kroppen känts mycket bättre än vad den brukar göra efter ultralopp. Tänker dock vila ut loppet ordentligt innan jag börjar löpträna på riktigt igen.
